“Hallå, du där, ja du”. Conrad Reuterswärd pekar på mig, vinkar till sig mig med befordrande hand. “Vi behöver få ut fler stolar, och det kvickt. De står på insidan, Hedda visar dig var. Seså.” Jag går förbi honom, och upp till verandan. “Du är ny?” undrar han avmätt. Jag nickar. För honom är jag blott en till jungmans-spoling, en sommarkatt som han gott kan säga “seså” till. Hedda visar mig in, och går före till förrådet under trappan. Här står rader med stolar i vitlack och med sits i mörkbrunt läder.

“Du är ny?” säger hon. Hon efterapar sin fästman. Gör hon narr av honom? “Ja, precis”, hasplar jag ur mig. “Oscar Jansson, jungman”. Jag gör ett försök att buga, men stolarna står i vägen. Jag känner mig bortkommen, vill sjunka genom golvet. Hedda niger vant till svar, sträcker fram handen, och säger det jag redan vet: “Hedda von Krusenstierna”. Jag tar hennes hand, men är osäker på fortsättningen. Jag är så fel här. Hon räddar mig ur situationen: “Och var kommer jungman Jansson ifrån? Vad för dig hit?” “Jag är från Sandhammaren, Mälarhusen för att vara exakt. Min far är skeppare, på Galeasen Primavera.” Hon skiner upp. “Åh, primavera … det är italienska, inte sant?” Jag ser ut som ett kryss. “Det är våren”, räddar hon på mig nytt. “Precis”, får jag ur mig, “våren”. Hon kommer på varför vi är här, och undrar tvärt om det blir några stolar utburna. Jag får fart.

Efter lunchen går vi en rundtur på hotellet. Stolt visar Conrad upp sitt nya turisthotell: “Som ni vet kommer kreti och pleti numera hit sommartid för att få en glimt av konungen, och det har gjort det svårt för sådana som oss att få vettig inkvartering här på ön”, inleder Conrad. “Med Turisthotellet får förnäma badgäster en fashionabelt inackordering fjärran från stadens damm och larm.”

Hedda går vid hans sida, och därefter följer kungens och hans följe. Jag håller mig utmed kanten, nära väggen. Jag söker Heddas blick på nytt, vet inte varför; jag kan aldrig nå henne. Jag fick mina sekunder, och nu är de förbi. Ändå märker jag hur hon trevande söker min blick. Våra blickar möts i en knapp evighet. Hedda höjer sin hand till en hälsning som ingen, bara jag, är tänkt att se. Jag kastar ett kort leende tillbaka, sänker ner blicken i backen. Sekunden senare får jag en knuff i ryggen.