Hon tar min hand, och vi flyger tillsammans sista biten upp till dammen. Björkskogen ser ut som långa zebra-ben som exploderar i en grönskande sky. Det är sommar-ljummet, och har börjar skymma. Hedda går fort, närmast jäktat. Jag undrar stilla varför hon har halmhatt och paraply. “Ingen får känna igen mig här, Oskar. Om Konrad får veta … Jag är någon på den här ön. Med den här och den här tror folk åtminstone att jag är en gift dam av lägre rang.” Det hugger till i mig. “Hedda, du är inte gift, min vän.”

—

Kallade jag just henne min vän? Vi möttes häromdagen och hon är redan min vän? Men hon invänder inte mot det. “Nej nej, inte gift”, tillstår hon. “Förlovad är jag. Mot min vilja. Mot min vilja, Oskar. Han bestämmer allt. Till och med när bröllopet ska stå har han bestämt. Jag känner mig … förlorad.”

Marstrand är som delad i tu. På ena sidan fästningen: hamnar och hus och handel. På den andra: en annan värld med klippor och kringelikrokar. Här går det att förlora sig, att få vara själva. Hedda hittar överallt. “Se”, säger hon, och pekar ut. “Därute vid Pater Noster möts Kattegatt och Skagerrak. Till och med hårdhudade sjöfarare fruktar de där farvattnet. Ge dig inte frivilligt ut där.”

Det sitter svärmande par på bänkarna runt näckrosdammen. Här finns ingen plats för oss. “Jag vet var vi kan vara”, säger Hedda. “Följ mig”. Hon skyler sig, och vi virvlar ner för backen, förbi önskebrunnen, genom parken. Vi håller stadigt i varandra.

“Här”, säger hon. Klippväggarna framför oss ser ut att falla mot varandra. Hon springer först, men jag kilar mig upp bredvid henne. Vi fastnar där ihop, ansiktena mot varandra. Våra läppar möts, vi kysser varandra, väggarna famnar om oss.

“Är det Hedda?” hörs ett sällskap mumla, en bit bort. “Hedda, är det du?” Paniken rusar upp i Heddas blick. “Vi måste härifrån. De får inte se oss tillsammans”. Vi skingras, försvinner åt varsitt håll. En storm virvlar upp, och vi hittar inte varandra igen. Mörkret faller, och jag tar den långa vägen hem, längs med gränderna, förbi Grand.