Jag står i fören när kungajakten glider in mellan Marstrands­ön och Koön. Jag har aldrig upplevt något ens i närheten; för de andra i besättningen är det en sommartradition. “Trettonde året på raken” , sa Holm ute på öppet hav. Vi stannar här en månad, som vanligt tydligen. Folk flockas längs kajerna, och när vi passerar varmbadhuset viftar madammerna med sina kritvita badlakan. En orkester spelar upp, och sommargäster och bofasta stämmer in: “Ur svenska hjärtans djup en gång / en samfälld och en enkel sång / som går till kungen fram!”

Vi ankrar upp i hamnen, och kungen och hans entourage styr mot det nya Turisthotellet. Det är lite marigt att förtöja här; våra trossar är för kraftiga för förtöjningsringarna, så jag bestämmer mig för att lägga an vid pollarna istället. Jag går sist nerför landbryggan, och sveper med i sällskapet. Jag är den som finns, men inte syns. Jag är katten bland hermelinerna. Jag dubbelkollar så att mössan från Sjömansskolan sitter rätt, och att jag är någorlunda hel och ren. Mig lägger förvisso ingen märke till, mig kommer ingen ta i hand.

Det är uppdukat en sommarlunch för alla “de fina” som kretsar runt monarken; det är kammarherrar, generaler, grevinnor och hela fadderullan. Hovfotograf Jonason förevigar tillställningen. Han är flitig med sin kamera. Monarken kan inte dölja sin irritation. ”Det var väldigt vad han blixtrar mycket idag”. Och hovfotografen är rask med att kontra: ”Blixtrar den ene så åskar den andre!”.

Jag håller mig under träden som ger lite svalka. Det står redan en crémant framdukad, och Conrad Reuterswärd ber sällskapet att inta sina platser. I dörren in till huset ser jag en kvinna. Hon står där så självklart i vitrosa långklänning, med lockar i håret och ett gnistrande diadem. Hennes siluett påminner om ett timglas, och hon har något längtansfullt över sig. “Hedda von Krusenstierna”, säger Holm och trycker mig i sidan. ”Henne kan du glömma”.