Conrad är över mig, trycker ner mig mot durken, knyter kvickt ihop mina händer bakom ryggen. Han trycker ett knä hårt mot min ryggrad, kravlar bort och drar igång utombordsmotorn. Snart lämnar vi hamnen bakom oss. Han styr ut i mörkret. Jag kommer på fötter, kryper fram i fören. “Du ger mig inget val, Oskar”, ryter Conrad. “Du måste ut ur våra liv. Men du hänger dig kvar, som en död fladdermus. DIN SISTA STUND ÄR KOMMEN.” Det där sista skriker han. Sedan blir det tyst. Allt som hörs är motorn som stretar på, och vågorna som slår i natten. Vi lämnar den bebodda delen av ön bakom oss, gatubelysningen försvinner ur vår åsyn. Conrad blickar ut i intet. Det enda ljus framför oss nu är skenet från Pater Noster.

Att be nu är inte lönt. Allt jag kan göra är att tänka. Jag tänker på de ursinniga strömmarna ute vid Pater, de förrädiska grunden, och vågorna som inte visar någon nåd. Jag tänker på en väg ut, men tankarna hittar ingen sådan. Conrad kommer att förgöra mig, kommer ta Hedda ifrån mig, ta Nora ifrån mig, ta mitt liv härute. Jag blir inte en dag äldre än den här.

Jag tänker. Conrad går igång på nytt, med en harang, något om hur jag förstört allt han byggt upp, allt han älskar, och hur det är slut med det nu. Jag lyssnar föga. Jag tänker. Jag känner efter med händerna, försöker få klart för mig vad för knopar han slagit. Är det något jag kan så är det knopar. Han har knutit hårt, det måste jag ge honom, men också en stark knop går att lösa upp för den som vet hur. Dubbel skotstek? Eller tjuvknop? I skydd av mörkret får jag chans att få tag med fingrarna om repen.

Conrad stannar motorn. Vi är nästan framme vid Pater Noster nu. Han är otålig att göra slut på mig. Han vinglar fram mot mig, och tar ett hårt tag i ollen, rycker mig åt sidan, gör sig redo att kasta mig över bord. Det mörka vattnet river och sliter, ber om ett byte. Conrad anar inte.

Jag har lösgjort mig från repen, och överrumplar honom med en knuten näve. Mitt försvar får honom att falla bakåt, men han är genast på fötter igenom, på väg mot mig med pepprad vrede. Han far efter huvudet, får tag om halsen, och tar ny sats mot havet. Jag har benen fria, och får in i en spark som får Conrad att ramla omkull. Det är man mot man nu, han mot mig, och jag mot honom.

Han far på nytt emot mig. Han snubblar över sittbrädet, får slagsida och far mot kanten. Med all kraft jag kan uppbåda knuffar jag honom i fallet över bord, och ser honom välta ner i svartvattnet. Han klamrar sig fast med en hand, strömmarna drar hans kropp till sig, ner ner ner. Det är inte han som kommer att förgöra mig. Det är hans sista stund som är kommen. Jag bänder loss hans fingrar från båten, och han försvinner ut i strömmarna som tagit betydligt mer hårdhudade sjöfarare före honom.

Jag sjunker ihop fram i ekan, utpumpad efter striden, men kommer på att jag måste ta mig tillbaka, innan Holm och de andra vaknar, innan det ljusnar. Jag får igång motorn, och vänder runt, tar norra hamninloppet för att inte väcka misstankar. Det finns inga spår att sopa igen, inga bevis för det som skett inatt.

Jag stänger av motorn, och ror sista biten in mot Drott. Då får jag se dem. De står på bryggan, i gryningsljuset, med gravallvar i blicken: tre konstaplar. Polismakten lockar alltid fram nyfikna, trots att klockan inte ens är morgon. Från Drott kikar två yrvakna löjtnanter ut; de känner inte mig, de är nya för sommaren. Längre fram på kajen står Hedda. Hon har slängt på sig kläder när hon fick höra att Conrad var borta. Hon bär Nora i famnen. Hon bär förtvivlan som en skrud, som en rustning av järn. Att försöka fly nu är inte lönt. Jag förtöjer ekan, och kliver upp på bryggan. Två av konstaplarna sätter handfängsel på mig. Järnet är kallt, mina handleder glöder. De låser, och lämnar nyckeln till konstapeln framför mig. De två föser mig bryskt framåt, förbi Drott och löjtnanterna. Vi närmar oss Hedda. Hon faller framåt, skriker från avgrunden inom sig, men det är ett skrik utan ljud. Tårarna kommer inte sina på år. Min blick möter hennes, hennes möter min. Allt vi någonsin fick rusar genom mig:

“Henne kan du glömma.”

“Du räddade livet på henne”

“Det blir aldrig du och jag, om du nu skulle tro det.”

Jag får inte fram ett ord. Men när Hedda läser mina läppar säger de “Jag älskar er för evigt.”

 

***

 

8 år senare.

 

Hedda blickar ut över restauranggästerna på terrassen. Solen gassar, och parasollerna och de pampiga träden gör sitt bästa för att skugga. Nora sluter upp vid hennes sida.

“Stämmer det mamma, det som Mathilde sa, att kungen är död?”

“Ja, det stämmer, min kära. Han avled i vintras.”

“Och han har givit namn åt allt det här, åt Oscars?”

“Är det vad alla tror? Låt dem tro så. Det är då inte Oscar II som givit detta namn inte. Det är din far, Nora. Det är Oskar Jansson från Mälarhusen. Men berätta inte det för någon, är du snäll, min kära.”