Det är Holm. Det är Holm som knuffar mig i ryggen. “Du måste ner till Drott och förbereda landbryggan. Seså!” Det sista säger han med en blinkning. Jag försvinner ur följet och styr mot hamnen.

Vid lunchtid nästa dag spankulerar Conrad bryggan ut mot den kungliga lustjakten, arm i arm med Hedda. “Det var sannerligen ett vackert fartyg du valt att föra hit”, säger Conrad onaturligt högt till sjökapten Sander. “Befinner sig konungen månne ombord?”

“Han skriver på sin krönika i röksalongen. Ge honom 10, så lär han ta emot er”, blir svaret.

Jag kikar ut genom hyttventilen under däck. “Då önskar jag gå till Stegelviken för att bada ihop med Mathilde och Emily”, ber Hedda. “För all del”, meddelar Conrad, “men är inte kallbadhuset lämpligare?” Hedda skakar hastigt på huvudet. Vi unga matroser och jungmän har en liknande plan; Holm har pratat sig varm om klipporna vid “Lilla Hawaii”. Jag har plockat fram handduk och baddräkt.

Ett stycke bort ser jag Hedda och väninnorna. Hon badar i blåvit-randig byxdress; på huvudet en stråhatt. Holm håller låda om hur Tordenskjold anföll Marstrand med 18 fartyg och intog Koön med 700 soldater och 12 tunga mörsare. “Månader tidigare hade han klätt ut sig fiskare, och strykit längs gatorna här för att spionera. I ETT slag söndrade han det svenska försvaret, sänkte flottan och intog Carlstens fästning”.

“Hjälp! Kom och hjälp!”

Holms babbel bryts tvärt. Hedda och Mathilde skriker i mun på varandra nerifrån bryggan. En tös har fallit i vågorna, och sjunker. Jag kommer på fötter och springer över klipporna, ser som i en suddig tunnel. Alla ljud dras samman till en matta, ett dämpat sorl. Jag dyker i, och simmar ner mot botten. Var är hon? Var är hon?? Där! Jag får tag om hennes kropp, bryter ytan, och häver upp henne på land.