“Du räddade livet på henne”. Hedda ligger på knä bredvid flickan och stryker hennes hår bakom örat, samtidigt som hon säger så till mig. “Om du inte funnits här …” Tösen snyftar tyst; hon är insvept i Mathildes vita filt. “Men du blöder ju”. 

Jag måste ha skrapat i skalen från havstulpanerna, och nu rinner blodet nerför ena smalbenet. Hedda är handlingskraftig. “Det där måste plåstras om, det kan bli blodförgiftning om det vill sig illa. Vi tar oss till hotellet, så ska jag hjälpa dig.”

Vi känner inte alls varandra. Ändå ligger jag nu i en fluffigt bäddad säng och ser hur eftermiddagssolen bryter in genom de skira gardinerna med trollsländor på. Hedda baddar mina sår, sitter vid min sida. “Hon heter Nora, hon som du räddade.” Jag är en smula omtumlad efter det som hänt; det kunde ha slutat illa. Och så lägger hon till: “Det blir aldrig du och jag, om du nu skulle tro det.”

Det är bara jag ombord; alla de andra är på baluns på Grand Hotel. “Kom med”, pockade Holm, “det blir gratinerade havskräftor så goda att du luktar vitlök i flera dar”. Jag avböjde den generösa inbjudan. Jag läker mina sår, har kvällen för mig själv. Det finns rum här som jag aldrig kommit nära. Nu strosar jag in i fartygschefens kajuta, bläddrar förstrött bland några papper, slänger ett öga i loggboken, sveper ett halvt glas whisky, bara så. 

Jag går ut till den stora salongen. Härinne finns en orgel, som ingen har spelat en ton på sedan jag mönstrade på. Dörrar leder vidare till kungens svit. Jag öppnar och går in på hans kontor, ser med ens hans ropare i silver, och hans dryckeshorn. Drotthornet. Holm har berättat om det: “Det har Oscar fått av sin bror kung Karl, som dolde sin obotliga sjukdom fram till sin dödsdag. Eftersom Karl aldrig fick någon son ärvde Oscar tronen.” Det knackar på rutan. Jag hoppar till. Hedda. Hon vinkar åt mig att komma ut. “Vill du gå på promenad, till Näckrosdammen? Jag har hört att de röda rosorna blommar. Alla de andra är på Grand.”