Jag sitter på sängen och undviker att möta hans blick.
“Var befann du dig igår vid 19-snåret, i skymningen, Hedda?”

Conrad vill prompt veta. Jag tittar på gardinens trollsländor. De sägs att de bara lever en dag, men det är inte sant; dagsländor däremot överlever inte länge efter att ha lämnat vattnet.
“Jag har redan förtält. Jag var här hela aftonen”.

Jag möter hans blick för att se om lögnen smiter igenom. Det är tveksamt.
“Ebba Frölich säger att hon såg dig vid Nålsögat”.
Jag förbannar Ebba Frölich.
“Då måste hon ha sett fel. Jag var här hela aftonen. Jag sa ju att jag inte mådde bra.”

Tystnad hänger kvar i luften. Men förhöret är över. Conrad snörper med munnen, säger att han måste bege sig; uppe vid tennisbanan vid Carlsten ska han möta kungen i en match. “Så värst spännande lär det dessvärre inte bli; den karln har inte förlorat en enda tennisbatalj här på ön”, beklagar sig Conrad. Han greppar sitt racket, och stannar upp i dörröppningen: “Det är teatertablå på societetshuset ikväll vid 18. Jag räknar med dig, Hedda.”

När han säger “jag räknar med dig” menar han “jag befaller dig att komma”. Det är en av många särdrag som jag avskyr hos honom. Hos Oskar finns inte tillstymmelse till sådana fasoner. Tvärtom gör han mig … pirrig. Han kan ta mig härifrån. Eller kan han?

Matilda och jag tar sällskap upp till lawntennisen. Vi hinner precis till kungens matchboll mot Conrad. Herrarna lämnar courten, och rinner iväg, förmodligen för en “after match” med konjak och cigarr i det fönsterlösa omklädningsrummet Lilla Troja. I herrarnas frånfälle blev vi kvinnor kvar på gräsbanan, och jag tvingas duellera tre ojämna set mot Louise Reuterswärd, Conrads smilfink till lillasyster. Det blir en förnedrande förlust.

En bit bort skymtar jag Oskar, Holm och de andra ynglingarna från Drott. Jag sneglar upp mot Lilla Troja. Ingen går varken in eller ut. Jag vinkar till mig Oskar. I samma sekund inser jag att det skulle jag aldrig ha gjort. Inte här. Mitt framför ögonen på Louise. Matilda har redan fattat att det är något mellan oss, men Louise … nej.

“Tack för senast”, hälsar Oskar tyst. Jag får något fånigt i blicken, och något varmt runt hjärtat. Jag ska precis ta mod till mig, fråga om han vill ses igen när han säger: “Möt mig under Silverpoppeln, ikväll vid 18.” Innan jag hinner svara att jag inte kan, det är den där blomsterrevyn på societeten, har han pilat tillbaka till de andra. Jag står kvar med öppen mun, och får bara fram: “Jag … kan inte.”