Jag rättar till kavajen, och kliver iland. Det är en rusig sommarkväll på ön. Uppklädda, uppspelta sällskap klapprar fram över gatstenen, pratar i mun på varandra, från Hamngatan in på Kungsgatan och upp längs med Paradisparken. Jag står under poppeln, och blickar i varje tänkbar riktning. Hedda är sen.

6 månader senare får jag ett brev. Det är Trettondagsafton. Far och mor och jag har just avslutat en promenad längs vattnet hemma i Mälarhusen. Vinden pinar, sanddynorna är stelfrusna, och vågorna därute bryts med ett dån. Det är från Hedda.

“Min Oskar,

Du anar inte hur mycket jag saknar dig. Mitt hjärta har frusit till is. Bara minnena från sommaren värmer just nu. Mathilde och jag går långa promenader på klipporna, för att komma bort. Conrad är lynnig. Ena stunden stolt som en tupp över första sommaren för Turisthotellet, nästa stund modfälld: hur kommer sommaren bli? Går det verkligen att återupprepa succén? Han är också rolös över vårt stundande bröllop. Kyrkan är bokad, och vigselfesten kommer att hållas på Societetshuset. Den 14 juli står jag brud, och blotta tanken på det gör mig ledsam.

Conrad har fortfarande inte förlåtit mig för att jag så plötsligt avvek från teatertablån med “Rosorna” den där kvällen, då du väntade vid Silverpoppeln. Jag hade ingen vettig ursäkt. Allt jag ville var att mycket hellre vara med dig än med honom. Det var inte enda gången han blev rasande i somras. Tänk om han hade sett oss bada nakna ute vid Tåudden den kvällen, eller krypa nära under mitt parasoll där på bänken, när vi blickade ut över fyrvaktarbostaden på Malepert. Han vet ingenting om alla våra möten, vet inte att jag kom till dig på Drott den kvällen, eller hur du kommit till mig. Det här måste för alltid stanna mellan oss, Oskar.

Kommer du till Marstrand i sommar? Jag hoppas det så innerligt.

Jag vill också med detta brev berätta att jag är havande. Vi väntar vårt första barn redan nu i mars.

Din Hedda”