Jag står i fören när kungajakten glider in mellan Marstrands¬ön och Koön. Jag har upplevt det här förut, det är redan en sommartradition. Ändå är inget som det varit. Allt är förändrat. Det är med en klump i magen jag kommer till Marstrand den här sommaren. Under hela våren har Hedda och jag utväxlat brev. Våra pennor har glött, men hur är det med vår kärlek? Barnet är fött, jag vet inte hennes namn. Hedda skriver att Conrad är lika frånvarande som snö om sommaren. Han är fast bestämd att driva igenom giftermålet; folk har redan börjat tassla om att barnet är en oäkting, och han vill gärna vända blickarna mot det ståtliga bröllopet, som nu bara är en vecka bort.

Så snart vi når kajen vill kungen iland för att röka. Han muddar fickorna på amiralsuniformen, men hittar inga tändstickor. Victor Ankarcrona kommer till undsättning. I samma stund ser jag Conrad stövla ut mot Drott. Han hälsar kungen välkommen till Marstrand. “Alla har kommit för att möta Hans Kunglig Höghet. Bildt är här, liksom Hamilton, Wachtmeister, de Geer. Och Dickson, Wijk, Keiller, Carlander och Wieselgren naturligtvis.” Jag får syn på Matilda i följet, men ingenstans ser jag Hedda.

Det är ett skådespel som utspelar sig där på kajen; alla vet sina roller, och kungens ankomst har repeterats i förväg. Nu är det premiär. Matilda tar sig fram till mig, och viskar diskret: “Hedda hälsar att hon och barnet är vid Hjalmars Brôte när klockan slår 14”. Det är snart. Jag smiter från spektaklet. Om jag hade vänt mig om hade jag sett hur Konrads blick följer mig tills jag försvinner i sikte.

Den här platsen känner inte många till. Hjalmars Brôte. Jag har aldrig varit här förut. Sommarvinden far runt. Solen står högt på himlen. Plötsligt tonar Hedda upp över klippkrönet. Hon bär sitt barn i famnen, och de kommer emot mig. Det är som en dröm. “Oskar från Mälarhusen. Välkommen till Marstrand”, säger hon tillgjort, och med den varmaste värme i rösten. Hon strålar. Jag strålar. Vi omfamnar varandra, precis så varsamt och försiktigt som man gör med ett barn emellan sig. Vi ger varandra en kyss, tittar varandra djupt i ögonen. Sedan på barnet. Jag stryker den lilla över kinden, över pannan.

“Hon heter Nora”, säger Hedda.
Någonting smälter i mig.

“Nora”, andas jag långsamt ut.

Mer hinner jag inte säga, innan Hedda säger det:

“Hon är din.”