Det ringer i öronen när jag smyger in på Drott, och ner i min koj. “Hon är din, hon är din, hon är din.” Nora är min dotter. Hedda och jag har ett barn tillsammans. Genom hyttventilen ser jag hur mörkret faller utanför. Utan förvarning bankar det hårt på dörren. Jag far upp, skyndar mig att öppna.

Någon måste ha hört, eller ha skvallrat. Jag kan inte uppbåda en lögn till. Conrad står bredbent framför mig, vill veta sanningen. Jag håller Nora i min famn, säger som det är. Nu rämnar allt.

“Hon är hans?!”
“Hon är HANS?!”

Conrad drämmer konjakbuteljen i bordet. Det yr av starksprit och glasskärvor. Han rusar mot dörren. Jag försöker greppa efter honom, men han föser bryskt undan min hand, stannar upp, låser fast mig med blicken, kniper tag om min käke. “Du, din … “ Sedan kliver han mot dörren, smäller upp den, kallar på Aron och Oscar att “Hitta den där slyngeln, och gör …”

Holm står utanför. “Du måste fly. Conrad har fått veta.”

Jag rycker åt mig ollen och något att ha på huvet, och vesslar iväg inåt hamnen. Däråt? Ditåt? Fort nu. Jag söker mig in i gränderna. Jag gå-springer för att inte dra uppmärksamheten till mig mer än jag redan gör. Jag ser mig om över axeln. Blodet pumpar i mig. Det där som Hedda sa far genom skallen, där där om dagsländor, om att de inte överlever när de lämnat vattnet. Mina chanser att komma hel ur det här är … små. Jag tar sikte mot den lummigare delen av ön, den med klippor och kringelikrokar, där det går att gömma sig.

“Där är han”, hör jag en man ropa barskt. Jag får fart. Och de får fart. Jag kutar in och iväg där det är svårt att följa mig. “Efter honom”. Ögonen suddas. Jag rusar framåt, ser inte bakåt. Jag kommer på ett ställe.

“Han måste vara här”, hör jag dem säga. “Hämta fler! Hämta fler som letar.” Jag vågar inte kika fram. Det är för riskabelt. Jag tänker på Hedda och Nora. Jag vill inte tänka på vad det innebär om männen hittar mig, men kan inte slå bort tanken. Jag hör sorlet av sällskap som närmar sig och passerar. Conrads lakejer förhör sig om de förbipasserande har sett “en ung man i sjömanskostym och tunn mustasch”, men nej, de har inte sett till mig.

Nu närmar de sig grottan. Eller grottorna, det finns två: St Erik, det är den övre, och Fru Arvidsons sängkammare. Det är beckmörkt nu, men de har facklor i händerna som kastar skuggor över klippväggarna. Jag stänger ögonen, kryper in i mig själv. Snart hittar de mig här.

Men med natten kommer tystnaden, sakta. Vad klockan är, det vet jag inte, kanske 02, kanske mer. Jag har klarat mig. Jag kravlar upp ur önskebrunnen. I skydd av mörkret och slokhatten, smyger jag tillbaka till Drott.

Jag ligger på helspänn. Att somna är omöjligt. Jag ser på klockan. 04 nu.

Jag hör något akterut på fartyget. Vi har folk som vaktar Drott, men nattetid har vi alla ett ansvar att agera mot yttre faror. Jag sliter åt mig det som ligger närmast, ollen och vita linnebyxor, skorna drar jag på mig i farten. Jag blickar inåt bryggan, sedan utåt, inåt. Förtöjd bakom skeppet ligger en eka – tom. Falskt alarm. Den måste ha stött emot fartyget. Jag vänder mig om, tillbaka till kojen. Från ingenstans får jag en resolut knuff i ryggen, tappar balansen, och faller ner i ekan.