Oscars

Jag står i fören när kungajakten glider in mellan Marstrands­ön och Koön. Jag har aldrig upplevt något ens i närheten; för de andra i besättningen är det en sommartradition. “Trettonde året på raken” , sa Holm ute på öppet hav. Vi stannar här en månad, som vanligt tydligen. Folk flockas längs kajerna, och när vi passerar varmbadhuset viftar madammerna med sina kritvita badlakan. En orkester spelar upp, och sommargäster och bofasta stämmer in: “Ur svenska hjärtans djup en gång / en samfälld och en enkel sång / som går till kungen fram!”

Vi ankrar upp i hamnen, och kungen och hans entourage styr mot det nya Turisthotellet. Det är lite marigt att förtöja här; våra trossar är för kraftiga för förtöjningsringarna, så jag bestämmer mig för att lägga an vid pollarna istället. Jag går sist nerför landbryggan, och sveper med i sällskapet. Jag är den som finns, men inte syns. Jag är katten bland hermelinerna. Jag dubbelkollar så att mössan från Sjömansskolan sitter rätt, och att jag är någorlunda hel och ren. Mig lägger förvisso ingen märke till, mig kommer ingen ta i hand.

Det är uppdukat en sommarlunch för alla “de fina” som kretsar runt monarken; det är kammarherrar, generaler, grevinnor och hela fadderullan. Hovfotograf Jonason förevigar tillställningen. Han är flitig med sin kamera. Monarken kan inte dölja sin irritation. ”Det var väldigt vad han blixtrar mycket idag”. Och hovfotografen är rask med att kontra: ”Blixtrar den ene så åskar den andre!”.

Jag håller mig under träden som ger lite svalka. Det står redan en crémant framdukad, och Conrad Reuterswärd ber sällskapet att inta sina platser. I dörren in till huset ser jag en kvinna. Hon står där så självklart i vitrosa långklänning, med lockar i håret och ett gnistrande diadem. Hennes siluett påminner om ett timglas, och hon har något längtansfullt över sig. “Hedda von Krusenstierna”, säger Holm och trycker mig i sidan. ”Henne kan du glömma”.

“Hallå, du där, ja du”. Conrad Reuterswärd pekar på mig, vinkar till sig mig med befordrande hand. “Vi behöver få ut fler stolar, och det kvickt. De står på insidan, Hedda visar dig var. Seså.” Jag går förbi honom, och upp till verandan. “Du är ny?” undrar han avmätt. Jag nickar. För honom är jag blott en till jungmans-spoling, en sommarkatt som han gott kan säga “seså” till. Hedda visar mig in, och går före till förrådet under trappan. Här står rader med stolar i vitlack och med sits i mörkbrunt läder.

“Du är ny?” säger hon. Hon efterapar sin fästman. Gör hon narr av honom? “Ja, precis”, hasplar jag ur mig. “Oscar Jansson, jungman”. Jag gör ett försök att buga, men stolarna står i vägen. Jag känner mig bortkommen, vill sjunka genom golvet. Hedda niger vant till svar, sträcker fram handen, och säger det jag redan vet: “Hedda von Krusenstierna”. Jag tar hennes hand, men är osäker på fortsättningen. Jag är så fel här. Hon räddar mig ur situationen: “Och var kommer jungman Jansson ifrån? Vad för dig hit?” “Jag är från Sandhammaren, Mälarhusen för att vara exakt. Min far är skeppare, på Galeasen Primavera.” Hon skiner upp. “Åh, primavera … det är italienska, inte sant?” Jag ser ut som ett kryss. “Det är våren”, räddar hon på mig nytt. “Precis”, får jag ur mig, “våren”. Hon kommer på varför vi är här, och undrar tvärt om det blir några stolar utburna. Jag får fart.

Efter lunchen går vi en rundtur på hotellet. Stolt visar Conrad upp sitt nya turisthotell: “Som ni vet kommer kreti och pleti numera hit sommartid för att få en glimt av konungen, och det har gjort det svårt för sådana som oss att få vettig inkvartering här på ön”, inleder Conrad. “Med Turisthotellet får förnäma badgäster en fashionabelt inackordering fjärran från stadens damm och larm.”

Hedda går vid hans sida, och därefter följer kungens och hans följe. Jag håller mig utmed kanten, nära väggen. Jag söker Heddas blick på nytt, vet inte varför; jag kan aldrig nå henne. Jag fick mina sekunder, och nu är de förbi. Ändå märker jag hur hon trevande söker min blick. Våra blickar möts i en knapp evighet. Hedda höjer sin hand till en hälsning som ingen, bara jag, är tänkt att se. Jag kastar ett kort leende tillbaka, sänker ner blicken i backen. Sekunden senare får jag en knuff i ryggen.

Det är Holm. Det är Holm som knuffar mig i ryggen. “Du måste ner till Drott och förbereda landbryggan. Seså!” Det sista säger han med en blinkning. Jag försvinner ur följet och styr mot hamnen.

Vid lunchtid nästa dag spankulerar Conrad bryggan ut mot den kungliga lustjakten, arm i arm med Hedda. “Det var sannerligen ett vackert fartyg du valt att föra hit”, säger Conrad onaturligt högt till sjökapten Sander. “Befinner sig konungen månne ombord?”

“Han skriver på sin krönika i röksalongen. Ge honom 10, så lär han ta emot er”, blir svaret.

Jag kikar ut genom hyttventilen under däck. “Då önskar jag gå till Stegelviken för att bada ihop med Mathilde och Emily”, ber Hedda. “För all del”, meddelar Conrad, “men är inte kallbadhuset lämpligare?” Hedda skakar hastigt på huvudet. Vi unga matroser och jungmän har en liknande plan; Holm har pratat sig varm om klipporna vid “Lilla Hawaii”. Jag har plockat fram handduk och baddräkt.

Ett stycke bort ser jag Hedda och väninnorna. Hon badar i blåvit-randig byxdress; på huvudet en stråhatt. Holm håller låda om hur Tordenskjold anföll Marstrand med 18 fartyg och intog Koön med 700 soldater och 12 tunga mörsare. “Månader tidigare hade han klätt ut sig fiskare, och strykit längs gatorna här för att spionera. I ETT slag söndrade han det svenska försvaret, sänkte flottan och intog Carlstens fästning”.

“Hjälp! Kom och hjälp!”

Holms babbel bryts tvärt. Hedda och Mathilde skriker i mun på varandra nerifrån bryggan. En tös har fallit i vågorna, och sjunker. Jag kommer på fötter och springer över klipporna, ser som i en suddig tunnel. Alla ljud dras samman till en matta, ett dämpat sorl. Jag dyker i, och simmar ner mot botten. Var är hon? Var är hon?? Där. Jag får tag om hennes kropp, bryter ytan, och häver upp henne på land.

“Du räddade livet på henne”. Hedda ligger på knä bredvid flickan och stryker hennes hår bakom örat, samtidigt som hon säger så till mig. “Om du inte funnits här …” Tösen snyftar tyst; hon är insvept i Mathildes vita filt. “Men du blöder ju”. 

Jag måste ha skrapat i skalen från havstulpanerna, och nu rinner blodet nerför ena smalbenet. Hedda är handlingskraftig. “Det där måste plåstras om, det kan bli blodförgiftning om det vill sig illa. Vi tar oss till hotellet, så ska jag hjälpa dig.”

—

Vi känner inte alls varandra. Ändå ligger jag nu i en fluffigt bäddad säng och ser hur eftermiddagssolen bryter in genom de skira gardinerna med trollsländor på. Hedda baddar mina sår, sitter vid min sida. “Hon heter Nora, hon som du räddade.” Jag är en smula omtumlad efter det som hänt; det kunde ha slutat illa. Och så lägger hon till: “Det blir aldrig du och jag, om du nu skulle tro det.”

—

Det är bara jag ombord; alla de andra är på baluns på Grand Hotel. “Kom med”, pockade Holm, “det blir gratinerade havskräftor så goda att du luktar vitlök i flera dar”. Jag avböjde den generösa inbjudan. Jag läker mina sår, har kvällen för mig själv. Det finns rum här som jag aldrig kommit nära. Nu strosar jag in i fartygschefens kajuta, bläddrar förstrött bland några papper, slänger ett öga i loggboken, sveper ett halvt glas whisky, bara så. 

Jag går ut till den stora salongen. Härinne finns en orgel, som ingen har spelat en ton på sedan jag mönstrade på. Dörrar leder vidare till kungens svit. Jag öppnar och går in på hans kontor, ser med ens hans ropare i silver, och hans dryckeshorn. Drotthornet. Holm har berättat om det: “Det har Oscar fått av sin bror kung Karl, som dolde sin obotliga sjukdom fram till sin dödsdag. Eftersom Karl aldrig fick någon son ärvde Oscar tronen.” Det knackar på rutan. Jag hoppar till. Hedda. Hon vinkar åt mig att komma ut. “Vill du gå på promenad, till Näckrosdammen? Jag har hört att de röda rosorna blommar. Alla de andra är på Grand.”

Hon tar min hand, och vi flyger tillsammans sista biten upp till dammen. Björkskogen ser ut som långa zebra-ben som exploderar i en grönskande sky. Det är sommar-ljummet, och har börjar skymma. Hedda går fort, närmast jäktat. Jag undrar stilla varför hon har halmhatt och paraply. “Ingen får känna igen mig här, Oskar. Om Konrad får veta … Jag är någon på den här ön. Med den här och den här tror folk åtminstone att jag är en gift dam av lägre rang.” Det hugger till i mig. “Hedda, du är inte gift, min vän.”

—

Kallade jag just henne min vän? Vi möttes häromdagen och hon är redan min vän? Men hon invänder inte mot det. “Nej nej, inte gift”, tillstår hon. “Förlovad är jag. Mot min vilja. Mot min vilja, Oskar. Han bestämmer allt. Till och med när bröllopet ska stå har han bestämt. Jag känner mig … förlorad.”

Marstrand är som delad i tu. På ena sidan fästningen: hamnar och hus och handel. På den andra: en annan värld med klippor och kringelikrokar. Här går det att förlora sig, att få vara själva. Hedda hittar överallt. “Se”, säger hon, och pekar ut. “Därute vid Pater Noster möts Kattegatt och Skagerrak. Till och med hårdhudade sjöfarare fruktar de där farvattnet. Ge dig inte frivilligt ut där.”

Det sitter svärmande par på bänkarna runt näckrosdammen. Här finns ingen plats för oss. “Jag vet var vi kan vara”, säger Hedda. “Följ mig”. Hon skyler sig, och vi virvlar ner för backen, förbi önskebrunnen, genom parken. Vi håller stadigt i varandra.

“Här”, säger hon. Klippväggarna framför oss ser ut att falla mot varandra. Hon springer först, men jag kilar mig upp bredvid henne. Vi fastnar där ihop, ansiktena mot varandra. Våra läppar möts, vi kysser varandra, väggarna famnar om oss.

“Är det Hedda?” hörs ett sällskap mumla, en bit bort. “Hedda, är det du?” Paniken rusar upp i Heddas blick. “Vi måste härifrån. De får inte se oss tillsammans”. Vi skingras, försvinner åt varsitt håll. En storm virvlar upp, och vi hittar inte varandra igen. Mörkret faller, och jag tar den långa vägen hem, längs med gränderna, förbi Grand.